Nåja, vi har trotsat vädret och begett oss ut på en shoppingrunda vid Union Square. Malin var väl den som mest ville kolla, men det slutade ändå med att jag bar på flest och störst kassar. En fin rock, en fin halsduk och ett par fina skor blev det, och det var kanske bra, för ikväll ska vi gå på Broadway och se musikalen som gått allra längst av alla: Phantom of the Opera.

Först lite mat dock, vilket kväll bjuds av Olive Garden, denna fina amerikanska institution till restaurang. Off we go!

Vi tänkte spendera förmiddagen på museumet, ett par timmar eller så, och sedan dra vidare och shoppa, men vi hade inte räknat med hur stort det var! Fyra våningar med dinosaurier, rymdutställningar, olika folkslag, djur från olika delar av världen. Alla utställningar verkade fantastiska, men eftersom det var så mycket och vi var lite för trötta för att spendera hela dagen där så fick man välja vad man ville lägga lite energi på och vilka utställningar man mest bara gick igenom.

Min favoritdel var de salar där de visade upp djur från Nordamerika, Afrika, Asien och havet. De har samlat in mängder med djur som stoppats upp på muséet med en, på den tiden, helt ny teknik som får dem att se ut som att de fortfarande lever. Man har sedan byggt upp djurets naturliga miljö i vad som kan liknas vid ett skyltfönster och placerat djuren där. Resultatet blir att du nästan känner att du faktiskt är i Afrika och tittar på lejon, elefanter osv.
Min inre femåring var förstås också fascinerad av dinosaurieavdelningen med dess enorma samling av skelett från förhistoriska djur. 85% av alla skelett som visades på utställningen var riktiga ben.

Två saker slog mig när jag gick runt på muséet. Dels så är arkitekturen underbar, man har verkligen lagt ner tid på detaljer, och dels hur oerhört pedagogiskt allt är. Små skyltar uppmanar en att känna på dinosaurieskallar och jämförelser mellan elefanthud och mammuthud, kartor visar var olika djur bor idag och hur stor deras spridning var tidigare (rätt sorglig läsning i visssa fall) för att bara nämna ett par saker.

Efter muséet gick vi vidare till en Apple store som låg i närheten (alltid kul att kika på deras butiker, de är ju ofta väldigt väldesignade). Sedan var det dags för en välbehövlig middag. Vi hade varit så länge på muséet att det inte riktigt blivit tid för lunch. Middag blev det på hamburgerstället Five Guys vid 5th avenue. Det var riktigt bra hamburgare och god pommes frites, men själva stället kändes väldigt malplacerat där det ligger. Ett typiskt hamburgerställe mitt bland fancy hotell och märkesbutiker. Men New York tycks ju verkligen vara kontrasternas stad.

Trots att vi var väldigt trötta kände vi att det var lite tidigt att gå hem så vi promenerade runt lite i Rockefeller center. Lobbyn där är verkligen magnifik i brist på bättre ord. Målningar i taken, marmor och pelare. På butiksplanet hittade vi en Ben & Jerrys-butik så självklart var vi tvungna att köpa varsin glass och pröva de smaker som inte finns hemma i Sverige.

Efter Rockefeller kände vi att det var dags att börja rulla hemåt. Efter tre dagars promenerande är vi båda helt slut i kroppen så det blev en mysig kväll framför TVn. Idag ska vi ge oss ut och shoppa. De ska tydligen regna, men vi får väl hoppas att det inte blir så illa.

Mmmmm, baaacoooon...

Efter hotellets lilla för-frukost så tog vi en sväng mot Broadway, där vi hittade en bagelshop. ”Smutt”, tänkte vi, ”bagels ville vi ju äta!” Därför beställde vi självklart pancakes med bacon. Hujedamig va sött, men gott! Mätta i magen införskaffade vi varsitt Metro Pass och tog tunnelbanan ner till Chinatown och Little Italy.

Det var ingen större överraskning vart vi kom upp först någonstans, men desto intressantare när man märkte att Chinatown och Little Italy nästan obemärkt gick över i varandra. Mitt i en korsning kunde du titta åt endera hållet, och se nästa bara kinesiska affärer eller nästan bara italienska restauranger, med de motsatta inslängda lite här och var. De tycktes dock komma överrens väldigt väl, och alla gick mest omkring och gjorde sitt. Fina, gamla, låga New York-hus med sotsvarta brandtrappor kontrasterade mot Downtowns bländande högljus längre bort.

Till fots tog vi oss nedåt stan, genom Columbus Park, via City Hall (som vi fortfarande inte är säkra på om vi faktiskt såg eller inte) och till sist till Ground Zero. Kön till minnesplatsen ringlade sig ganska lång, men var väl organiserad och kontrollerad av säkerhetspersonal. Helt i linje med Amerikaners ogrundade paranoia fick man absolut inte ta några som helst bilder av kön till minnesplatsen, men minnesplatsen själv var naturligtvis helt OK att fota.

9/11, ja. Även om nybygget som äntligen tagit fart har trubbat av den dämpade känslan som Ground Zero ger, så märker man av att det fortfarande är ett stort, öppet sår i den Amerikanska själen. Även bildligt talat, då minnesplatsen är två enorma hål där tvilling-tornen en gång stod, med vattenfall som rinner ner i en mörk avgrund. Det är en mäktig syn ändå, och de två nya tornen som är i full gång (utav fyra totalt) överraskar en lika mycket varje gång man låtit bli att titta uppåt en kort stund.

En liten smula trötta (och vimmelkantiga) av alla höghus gick vi mot Hudson-floden istället. Plötsligt kom vi fram till floden och utsikten över New Yorks stora hamninlopp, och det kändes lite som att komma ut ur en stor grotta. Ljuset, luften, öppenheten! Vilken skillnad mot litenheten man känner mellan skyskraporna. Varmt och skönt var det också, jackorna hade åkt av för länge sedan, så vi satte oss på en bänk och vilade. Borta i horisonten såg vi Frihetsgudinnan vinka, och under timmen som gick, gick även solen ner och kastade ett vackert, orange sken över hela hamnen.

Därefter började vi så sakteliga ta oss mot Wall Street och finansdistrikten, men vi tog omvägen via vattenpromenaden och stötte på diverse historiska monument och statyer: Battery Park (där vi matade ekorrar ur händerna), the Universal Soldier, Clinton Castle. Nästan framme tog vi återigen en fika på FIKA, och passade på att äta lite.

Nu hade solen nästan gått ner, och arbetsdagen började lida mot sitt slut, så det var inte ont om kostymnissar och Wall Street-folk runt omkring oss. Även Occupy Wall Street-människorna såg lite trötta ut, men trummade på friskt och dansade ändå. Sån energi uppvisar de, efter över en månad av ockuperande, att till och med en Wall Street-bank satt upp en stor skylt i fönstret där de uttalade sitt stöd till rörelsen.

Ett sista tappert försök att avsluta en lång, intrycksrik dag gjordes, då vi ville se Brooklyn-bron i upplyst form. Tji fick vi, då Brooklyn-bron inte har några lampor! Helt slut och så trötta i huvudet att vi hade svårt att bara kommunicera med varandra tog vi så till sist beslutet att ta tunnelbanan Uptown och fixa något att käka och dricka innan vi åkte hem och somnade. Det blev varsin dricka från Starbucks vid Times Square (där personalen totalt misslyckades med att förstå vad vi hette), en vilostund på stora trappan och till sist en promenad via 8th Avenue hem till hotellet. På vägen svängde vi in i en liten Sandwich-shop och köpte en Roasted Pork-smörgås och en Grilled Chicken Pesto-wrap. Väl hemma hittade vi NBC på TVn, tittade på How I Met Your Mother på riktig Amerikansk TV, och åt våra mackor innan vi somnade, någonstans runt 22-strecket…

Snacks på Frankfurt-flyget

Jaha, så var man framme då. New York. Städernas stad. Och vi kan väl säga såhär: den misslyckades knappast med att imponera på oss.

...och så nåt gott att dricka

Efter en lång och jääävligt jobbig flygning (till största del tack vare våra ”hänsynsfulla” stolsgrannar) påbörjade vi vår landning, och på vägen ner fick vi faktiskt se skymtar av New Yorks berömda skyline. Stockholm står sig slätt. Senare, efter en väldigt smidig shuttle bus-tur till Manhattan klev vi av precis framför Grand Central Terminal (nej, den heter faktiskt inte ”station”), och andan gick nog ur oss båda en kort sekund. Bilder gör inte denna byggnad rättvisa. Även Empire State Building uppenbarade sig när vi brände igenom en viss korsning med bussen.

Islossning i himlen

nej!

Vi tog oss sen snabbt, enkelt och stadsvant genom tunnelbanan till en station nära hotellet, och några minuter senare var vi incheckade och på väg att lägga oss. Till bruset av ett dussintal AC-enheter (dock knappt några andra ljud alls) somnade vi… Och vaknade av att elementet fick fnatt, väste högt i en timme och höjde temperaturen i rummet till nära nog sauna-nivå. Trodde de att vi var finnar? Vem vet.

Grand Central Terminal

Just nu sitter Malin och bockar av de sista sevärdheterna på kartan, och försöker bestämma vart vi ska först idag. Då vi packade lätt tror jag skor och kläder står högst på listan. Senare idag möter vi Elsa för en fika på FIKA, och lite fler tips om vad vi bör se och göra.

Framme!

Så, nu är ni ifatt, nu vet ni precis vad vi vet, och kanske kan vi lyckas hålla er bättre uppdaterade under dagarna framöver.

Annars har allt gått bra. Vi är på väg över England nu, och snart korsar vi Atlanten. Maten är på väg att serveras, och efter det ska vi titta på West Side Story, som uppvärmning för veckan som kommer.

*sluuuurp*

Malins föräldrar kör oss till Arlanda, och de kommer hit kvart i nio. Just nu sitter vi och äter lite risgrynsgröt med mjölk till frukost, och sen kvarstår bara att sopa undan spåren innan vår kattvakt kommer lite senare på dagen.

Har vi allt med oss nu då? Nej, verkligen inte. Vi reser lätt, och det var tanken från första början. Till Japan hade vi med oss två fulla resväskor, och överpackade handbagage fulla med prylar. Till New York har vi en halvfull resväska, och även min ryggsäck har gott om plats kvar i huvudfacket. Det är väldigt skönt. Det bidrar en smula till att öka ”nä, något måste vi ha glömt”-nojan, men samtidigt vet vi att även om något händer på vägen så behöver vi inte släpa runt på flera, tunga väskor i New York, eller på någon utländsk flygplats.

Sen så ger ju den extra platsen möjlighet till flera USA-köpta julklappar, så skynda er att skicka in önskelistorna nu!

Vi hade sagt redan från början att vi ville resa lätt, och det känner jag att vi tagit till oss. Vi har bara en resväska, och den är knappt halvfull. Utöver det varsitt handbagage med iPad, MP3-spelare, bok och kamera. Kameror, ja… Två stycken blev det bara, utan telefoner inräknat. Min EOS 450D och min Olympus XA2, i vilken jag kör två rullar TMax 100 och vilken film jag nu lyckas få tag på i USA.

Pengarna är räknade, passen är packade och biljetterna… printade. Seriöst. Jag saknar riktiga biljetter. Inte lika kul att komma till Arlanda med en sketen utskrift som med riktiga, fina pappersbiljetter på kartong och med vattentryck.

Malin är också snart färdigpackad, tror jag… Hon kämpar med att flytta ur katterna ur lådor och väskor, gång på gång på gång. Det är något med öppna väskor, ju mer man behöver packa i dem, desto viktigare blir det för katterna att lägga sig i dem.

Nåja. Vi är ”on track”. Jag är inte ens nervös, bara förväntansfull. Jag älskar flygplatser, och jag gillar att flyga. Jag älskar storstäder, och det är trevligt att bo på hotell. Och på Söndag startar vi dagen med att gå till FIKA och… ja, fika